Att vara anhörig när cancern slår till

Jag börjar känna igen tonen nu. Det är någonting speciellt med de där samtalen. Om det är de där små pauserna som pratar eller det allmänna tonläget har jag aldrig riktigt kommit underfund med. Men det är nånting speciellt med ett samtal om att någon i ens närhet precis har fått cancer. Det är fel att säga att jag börjar bli van. Det kommer jag aldrig att bli. Men jag börjar nog få en vana av hur jag reagerar när samtalet återigen har kommit. Hur tankarna börjar snurra och hur den überpraktiska Patrik kommer fram igen (min tryggaste skyddsmekanism).

Det är tufft att vara anhörig. Man får ofta rollen som den som folk frågar hur den sjuke mår och om hur de senaste provsvaren sett ut. Vad händer härnäst och hur mår den och den? Det är väldigt sällan någon frågar om hur en själv mår. Det är inte konstigt att folk frågar om den som är sjuk, det är ju den som är värst drabbad och den som är i centrum. Men det känns ibland som att man inte ställer frågan till en anhörig direkt av rädsla för att få hela situationen över sig. Egentligen är de i första hand ute efter en informationsuppdatering, inte av direkt stötta, vilket är både naturligt och självklart. Alla kan och ska inte stötta alla. Men likväl. Det är tufft att vara anhörig och att gång på gång berätta om saker som är ganska jobbiga att ta sig genom vardagen med.

Som både anhörig och anhörig till en anhörig har jag samlat på mig vissa elementära erfarenheter som jag vill dela med mig av. Det här passar mig, och förhoppningsvis kanske det kan vara till hjälp i nån annans liv också.

  • Visa att du bryr dig. Att vara anhörig till någon som är sjuk handlar mycket om att man får släppa lite på sitt eget fokus och dela med sig av sig själv till en annan person. Det gäller att visa att man bryr sig utan att ta för mycket plats. Att släppa på sina egna prioriteringar och helt enkelt finnas där när nån annan behöver en räcker ganska långt. Att ta ledigt en dag från jobbet för att följa med på ett sjukhusbesök kan vara guld värt.
  • Lyssna. Om en person behöver ventilera sina tankar så låt personen tala till punkt. Det sista man behöver är att bli avbruten när man behöver tala om hur man känner och tänker.
  • Glöm aldrig bort dig själv. Du är också drabbad av det som har hänt. Ha inte dåligt samvete för att du behöver tid för dig själv. Mår du dåligt och behöver tid för dig själv? Ta det. Det finns inget rätt eller fel i det utan handlar om hur du själv känner och mår. Alla behöver sin tid att andas.
  • Var öppen med hur du mår. Prata med vänner och familj. Ventilera. Det är en del av processen att själv bearbeta hela situationen. Du är ingen superhjälte. Det är lätt att man börjar grubbla alldeles för mycket och till slut själv hamnar i någon form av depressionstillstånd. Då gör man verkligen ingen nytta, varken för sig själv eller för den som är sjuk och behöver stöttning.
  • Byt miljö då och då. Speciellt om du är riktigt närstående till en person som är sjuk. Det är naturligt att hela livet börjar kretsa kring sjukdomen (vilket inte är fel) och då kan det vara bra att byta miljö och få en chans att andas ibland. Ta en öl med vännerna, åk och bada eller ta en sista minuten över en helg nånstans. Det behöver inte vara så komplicerat, bara det blir av.
  • Ta hjälp om du behöver. Blir hela situationen överväldigande så ska man inte vara rädd för att ta del av den hjälp till anhöriga som vården erbjuder. Det finns inget konstigt i det. Man är bara människa och ibland blir det helt enkelt för mycket att ta in och bearbeta i sin ensamhet…

The big C är en sjukdom som är värd att frukta och som kommer i så många olika skepnader att man aldrig riktigt vet var man har den. För att finna någonting positivt i det hela så är det nu man märker hur många som verkligen bryr sig om en när det knakar i fogarna. Man kan komma vänner närmare genom att vara öppen med situationen, men framförallt så visar det sig tydligt hur starka banden i en familj verkligen är.

Och, du. Prova att säga ”Jag älskar dig” till nån du inte brukar säga det till. Det är speciellt då den positiva kraften i den negativa situationen verkligen visar sig från sin starkaste sida.

Mamma, jag älskar dig!
Pappa! Jag älskar dig!
Brorsan, jag älskar dig!

Men det visste ni ju redan…

 

3 thoughts on “Att vara anhörig när cancern slår till

  1. Pingback: Tips om blogginlägg: Att vara anhörig när cancern slår till | Cancerrehabilitering

  2. Pingback: Länktips: I kroppen min | Patrik Jarl

  3. Pingback: Cancerkompisen i Upsala Nya Tidning | Patrik Jarl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* 1+4=?