När cancern övervinns – Historien om Far

Sedan snart ett år är jag med och bloggar för föreningen Cancerkompisar. Ett fantastiskt nätverk där många anhöriga fått någon likasinnad att prata med. Mitt förhållande till cancern var för ett år sen intimt. Numer ser jag hur den poppar upp runt omkring mig, mer än precis framför ögonen på mig… Jag tänker på en speciell vän just nu. Ta hand om varandra! Visa att ni bryr er om varandra. Var stark som familj. Det låter tragiskt, men det ni går genom just nu kommer stärka er som blir kvar. Jag tänker på er. Jag har varit där. Jag vet hur jädra jobbigt det är…

När jag var där. Mitt i mörkret, skrev jag ett inlägg om hur det är att vara anhörig. Detta inlägg har hjälpt flertalet personer och förhoppningsvis kan det hjälpa nån till…

På Facebook får jag konstant nya meddelanden i mitt flöde från människor vars liv rasat samman. Människor som har någon nära som håller på att lämna oss. Någon har precis avlidit och andra har fått en diagnos. Dessa människor är viktiga. De behöver få ut sina känslor. De behöver skrika ut sin ångest över det hemska som skett och jag lyssnar gärna. Cancer är en förrädisk sjukdom.

Men jag saknar en typ av nyheter i mitt flöde. Var är alla goda nyheter? Var är berättelserna om alla dom som klarat sig. Som lurat döden? De finns. Det vet jag. Jag har flera stycken runt omkring mig själv som besegrat the Big C. (en har faktiskt lurat döden två gånger. Han är bannemig min idol).

Jag vill berätta om två personer som har lurat cancern. Min mor och min far. Detta inlägg handlar om min Far.

Båda två har varit där. I det där rummet framför läkaren och fått beskedet. Sett mörket och som så många andra gett sig fan på att det här ska de klara. Och till skillnad från vissa faktiskt gjort det!

Pappa var först ut. Som rödhårig och pigmentskänslig kan ni säkert tänka er vad han fick. Malignt melanom. Hudcancer. Han är den där typiske mannen i den här situationen. Som rödhårig (och grisskär) har man i regel massor med konstiga grejer på huden. Leverfläckar, födelsemärken, fräknar och allsköns konstiga prickar. Det är så det är, man växer upp med att det är normalt och tänker inte så mycket mer på det. Till slut fick min fars fru honom att gå till läkaren för att kolla ett par leverfläckar. Inget konstigt med det. ALLA gör det. Pappa gick. BAM! Cancer. Fuck.

En leverfläck på underarmen hade utvecklat sig till cancer. Processen gick igång direkt. Leverfläcken skars bort redan vid första mötet med läkaren, men efter att man konstaterat cancer djupdyker man. Man gräver djupare (rent fysiskt) och kollar om det har spridit sig vidare till lymfkörtlarna och övriga kroppen.

Detta var en jobbig tid. Tiden mellan läkarbesöken och provsvaren kändes eviga. Hur lång tid ska det ta?! Kan de inte prioritera?! Tar de inte min far på allvar?! Frustrationen.

Pappa fick opereras. Pappa fick problem vid operationen. Fick opereras igen. Transplantera. Sen blev det otaliga återbesök…

Men det gick bra. Pappa gick vinnande ur striden den här gången. Och med det som en ny, starkare människa. Pappa har alltid varit en ödmjuk och varm far. Det han gick genom gjorde honom om möjligt ännu mer ödmjuk och omtänksam. Värmen han utstrålar när vi nu ses är nu ännu varmare och han visar att han bryr sig på ett helt annat sätt än innan.

Han har fått mig att bli mer vaksam. Och idag mellan 14-15 ringer jag och bokar tid för borttagning av en leverfläck. Man vet aldrig. Man vet aldrig…

Jag älskar dig far min. Men det visste du ju redan…

Med den här lilla texten vill jag uppmana er som gått vinnande ur striden att dela med er av er erfarenhet. Skriv ner och dela på er blogg, facebook eller skicka ett mejl till mig (patrikjarl@outlook.com) eller Cancerkompisar (info@cancerkompisar.se) så för vi era ord vidare.

Din berättelse och dina erfarenheter behövs. Inte minst för att visa de som är mitt i krisen att det finns en chans. Att allt inte är mörkt. Att det finns ett ljus.

survivor