Livscoacherna som tog livet av sig

Uppmuntra din inre styrka, identifiera dina gömda förmågor och få dig att med självförtroende börja vandra mot det liv du verkligen vill leva.

Det var ledorden för radioprogrammet The Pursuit of Happiness (Jakten på lycka) där psykoterapeuten Lynne Rosen, 46, och hennes man, inspirationstalare John Litting, 48, visade folk vägen till lyckan i livet. Förespråkandes impulsivitet och spontanitet mässade de sedan i januari 2012 om att just Du ska leva det liv du verkligen vill leva. Frågan är bara om de själva levde efter den devisen.

För en vecka sen tog de båda livscoacherna livet av sig i sin lägenhet i New York. Hållandes varandra i händerna hade de fört plastpåsar över sina huvuden och andats in heliumgas. I lägenheten fanns två avskedsbrev när grannarna till slut slagit in dörren och fann dem sittandes i soffan.

Detta är en osedvanligt tragisk historia. Historien om livscoacherna som tog livet av sig. I ett klipp från radioprogrammet har paret följande konversation.

”Intuition, impulse are extraordinarily important things in life,”. You will not be well-served if the impulse is shut down or you think about everything too much. Sometimes you just do it.”

Jag tror inte att John och Lynne levde efter detta till 100 procent. Eller rättare sagt, jag hoppas att det inte var deras övertygelse och livsinställning som fick dem att göra det de gjorde och tog dem dit de är idag…

Ända sedan min morbror tog sitt liv när jag var yngre har jag ofta funderat på varför man gör det och hur långt det måste gå innan man tar steget från att vara deprimerad, självdestruktiv till att faktiskt göra slag i saken? I mitt yrke stöter jag inte helt sällan på tragiken som uppstår när en människa tagit livet av sig och en sak har jag kommit fram till.

Vid storhelger när familjer och vänner samlas och njuter av varandras samvaro blir de som är ensamma än mer ensamma. Snart är det midsommar, en högtid som de flesta av oss kommer spendera i goda vänners lag, äta gott, dricka gott och sjunga vackert.

Jag vill uppmana alla till att någon gång under dagen stanna upp och fundera på de som inte har några vänner eller hem. De ensamma som en dag som denna är än mer ensamma.

”Tänk på barnen i Afrika” fick man höra när man inte åt upp som liten. På midsommar behöver tankarna inte fara så långt som till Afrika. Det räcker troligtvis att bara komma runt hörnet..