Det avlastande samtalet

För det mesta är man förberedd. När larmrocken åker på går man liksom in i rollen. Med åren blir man på nåt sätt härdad, eller rättare sagt, mer tålig. Jag visste redan innan jag började arbeta som brandman att jag skulle utsättas för mindre angenäma situationer. Men hur mycket man ändå är förberedd så är det ändå när det väl händer som man får en hum om hur man reagerar.

När man varit på sitt första larm där någon hastigt lämnat jordelivet vet man. Jag var riktigt nervös inför min första och kommer ihåg att jag tyckte att det var ganska obehagligt. Men ändå ok. Som ny brandman har man verkligen ett enormt stöd av sin grupp i en sån situation. Det så kallade ”snacket i bastun” finns på riktigt, och det hjälper. En del…

När jag gick min utbildning till räddningsledare hade vi en strålande föreläsning av den briljante Stefan Brattfeldt i krishantering. Jag har nog aldrig varit med om en mer naturlig och entusiasmerande talare! Får ni möjlighet att höra honom tala, tveka inte. Do it! Även om han bara skrapade lite på ytan i ämnet på vår föreläsning märkte man att det fanns massor med kunskap där bakom som grund.

En sak han talade om var hur vi som blivande styrkeledare kunde hantera arbetet efter ett känslomässigt laddat larm.

Du har säkert hört talats om debriefing? Ett samtal där man går ner djupt på känslonivå för att bearbeta en kris. Glömt det och allt du lärt dig om det! Det finns nya rön som omkullkastar hela det tidigare sättet att krishantera.

Stefan gav oss ett exempel som fastnade i mitt huvud från Estoniakatastrofen. Alla överlevande från den händelsen erbjöds psykologisk hjälp. Men vissa ville verkligen inte ha nån hjälp och det har visat sig i efterhand att de var de som hanterade krisen efteråt bäst och blev friska snabbast. Varför? För att de slapp återuppleva händelsen gång på gång som de andra gjorde i sina psykologiska samtal! Det som man tidigare trodde var rätt sätt visade sig vara helt fel!

Det nya sättet kallas avlastande samtal. Ett avlastande samtal går inte lika djupt och går ut på att alla som varit inblandade ska få samma bild av vad som har hänt och på så sätt få lite ordning i oredan i huvudet. Snabbt beskrivet kan man säga att det går till så här (går in i det djupare i ett senare inlägg):

  1. Samla gruppen och låt de sitta så de är bekväma (att sitta i ring har en tendens att kännas onaturligt)
  2. Låt alla prata om vad de gjorde under händelsen
  3. Låt alla som har frågor få de besvarade för att förtydliga.
  4. Avsluta samtalet med en positiv stämning.

That’s it! Simpelt! Alla vet nu vad som hände och mår bra! Nja, inte precis. Men efter ett sånt samtal har de deltagande förhoppningsvis fått bättre förutsättningar att hantera det som hänt.

Jag höll ett sånt samtal förra veckan och det gick verkligen riktigt bra! Fick mycket positiv feedback och hoppas verkligen att det är nånting som andra kommer att ta efter! This is a good thing.

avlastande-samtal

Bilden visar skillnaden mellan hur djupt ett avlastande samtal och debriefing går

 

One thought on “Det avlastande samtalet

  1. Fortsätt för sjutton gubbar att skriva om din erfarenheter! Inte i första hand för att du skriver bra utan för att du, åtminstone det jag nu läst om avlastande samtal, slår ett slag för att våga göra det. Tror rent av att du kan bidra till avmärkvärdifieringen och det behövs det mycket av.

    Om du nu undrar vem jag är så leder jag kurser i krishantering för sjöbefäl ihop med en psykolog. Han har nu under ett antal år talat emot psykologisk debriefing av just såna skäl du nämner – varför dra folk igenom eländet igen. Själv har jag alltför många gånger stött på sjöfolk som varit med om svåra olyckor där livet stått på spel som berättar att ”skepparn berörde sen inte händelsen med ett ord…” Skärpan i rösten när de säger det brukar höras tydligt.

    Ola Wikander

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* 9+0=?