Strövtåg med Fröding & Mando Diao

Melodier, rytmer och småljud är min grej. Det kanske är därför elektronisk musik lätt faller mig i smaken. Jag menar vem gillar inte lite Drum n’ Bass, Trummor & Orgel eller lite gammal hederlig Vivaldi? Musik där texten får sekundärt värde och musiken får tala sitt egna språk. Ganska många skulle jag nog vilja påstå. Personligen kan jag verkligen uppskatta ett kadish på ett oväntat ställe eller en riktigt annorlunda basgång.

Det är så jag lyssnar på musik. I rytm och känsla. Jag är egentligen ganska dålig på att ta till mig låttexter. Det är kanske därför jag aldrig riktigt förstått hur en del musiker kunnat bli så stora. Men ibland tränger det genom. Texterna. Raderna. Och då förstår jag dess storhet.

Jag har hört den massor av gånger. Börjar nog närma mig tresiffrigt till och med. Ni har säkert också hört den. Den var ganska stor under senare delen av förra året. Strövtåg i hembygden. En av låtarna på skivan med samma namn där Mando Diao tolkar Gustaf Frödings dikter. Men det var inte förrän i förra veckan jag verkligen hörde texten i den. Speciellt den här raden.

Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.

Innan sången blev tyst i hans dödsjuka bröst. Tungt… Jag tolkar det som att man ska ta vara på det som man har – idag. Att ta en paus ibland och bara bli medveten om vad man har och verkligen uppskatta det. Ta av sig vardagsögonen, kränga sig ur stressrocken och se sig omkring med en ny infallsvinkel.

Igår fick jag en sån uppenbarelse. Solen lyste. Värmde. Katterna sprang omkring och var lyckliga. Jag hukade mig ner och tog upp en hjärtestor dammig sten. Torkade av dammet med tummen och bara insåg…

Em fick en stor kram när hon kom hem. Dels av saknad men mestadels av uppskattning för att hon finns.

Stenen la jag vid husväggen. Vi ses snart igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* 5+3=?