To be bi or not to be bi

Det var nån gång i tonåren jag funderade på om jag var bi för första gången. Ja, bipolär alltså. Tillståndet när man ena stunden mår superbra och andra stunden går ner i sig själv och stänger dörren efter sig. Symptomen var fanns där och det hela gick sin lilla gång om och om igen. Mörker. Ljus. Mörker. Ljus. Någon gång i senare tonåren hade jag en riktig depression. Allt blev mörker. Ingenting kunde göra mitt humör bättre och jag sov nästan 20 timmar per dygn. Konstant trött och som vilken tonåring som helst tänkte jag på egentermination. De tankarna växte bort med åren. Skönt.

Senare i livet har frågan följt med mig och jag funderar lite då och då om det kan vara så att jag är lite manisk. Vissa partier är jag superskärpt, mår nirvana och ingenting kan stoppa mig. Idé efter idé ploppar upp och de där gamla logiska problemen får plötsligt helt uppenbara lösningar! I love it! Världen flyter omkring i sina logiska mönster och fantastiska utformningar och helst vill jag vara uppe dygnet runt för att ta vara på tiden på bästa sätt.

Så håller det på i några veckor/månader och sen vänder det. Om det smyger sig på kan jag känna av att det är på väg genom att ögonlocken blir tyngre och saker blir mindre roliga. Det där kreativa flowet försvinner och de existentiella tankarna tar över. Med åren har jag lärt mig att det betyder att jag måste tvinga mig själv att göra de där vardagliga sakerna. De får mig faktiskt att må bättre.

Men än mer påtagligt blir det när något utifrån plötsligt triggar igång det. Ett dåligt besked, en motgång eller misslyckande. Och den här gången kom det plötsligt. Är faktiskt rätt fascinerad över att jag orkar skriva det här just nu, men jag tror att jag äntligen har hittat den där kanalen ut jag behöver i de här stunderna. (det tog bara 29.92 år…)

Tankarna är med min bror och hans fru. De är så starka och resonerar att det inte gör nån nytta av deppa ner. Situationen är som den är. Fantastiskt egentligen. Med de orden stöttar DE faktiskt MIG!

Ni är fan underbara! Ni förstår nog inte hur inspirerande ni är genom att vara som ni är!

Ta vara på den här tiden nu.

Tänker konstant på er.

 


Lite of topic:

Idag är det International Color Day. Här är mitt bidrag till en färggladare dag på Instagram

Förresten. Jag fick en CancerKompis i helgen…

 

3 thoughts on “To be bi or not to be bi

  1. Hej du. Höll på att skriva att jag alltid tyckt du var lite bi, men det är inte riktigt sant. Glad som en golden retriever ja, känslomänniska, ja. Tungsint eller deprimerad – inte så tydligt. Men det är bra när man har lärt känna sig själv – då kanske dalarna inte blir lika svåra att ta sig ur när de kommer. Kram på dig. Hälsa Lillstrumpan.

    • Em kallar mig hennes lilla golden hela tiden. Men kan en golden vara lite bipo? Tänk dig en tvärdeprimerad liten sällskapssjuk vovve? ”Gilla mig! Gilla mig! Åh, vad ledsen jag är….”

      Jag tror alla har sina ups & downs. Tror väl egentligen inte att jag är manisk enligt definitionen men några enstaka hypomana drag har jag garanterat!

      Tacka vet jag Red Bull och koffeintabletter… ;)

  2. Hej Patrik!
    Vilken härlig människa du verkar vara. Så öppen och du vågar blotta dig. Jag tror att det som jag ger ut det får jag tillbaka och dubbelt upp dessutom. Jag gillar uttrycket ”what goes around comes around”. Det har jag lånat av Oprah. Jag ser fram emot att följa dig på din blogg.
    GÖR en bra dag!
    Bästaste hälsningar Inga-Lill L

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* 4+0=?